Kärlek
Vad är egentligen kärlek? Kärleken kan ju se annorlunda ut, kärleken till sina barn, till sina föräldrar, till sina syskor, vänner, livet . . . Men jag tror nog ändå att kärleken i sig är lika och att man måste hitta den inom sig själv. Det är där den finns, tror jag. Jag tror också att det är jätteviktigt att lära sig älska sig själv, att visa respekt för sig själv, att ta ansvar över sig själv och fråga sig själv: Vad behöver jag? Hur ansvarstagande och omsorgsfulla är inte vi kvinnor för det mesta, men hur väl tar vi hand om oss själva?
Ja, jag vet, jag har skrivit om detta förut och tycker ni att det blir tjatigt så sluta läs! Men jag är uppe i nån stor utvecklingsfas igen, läser mycket om kärlek och personlig utveckling och det händer mycket inom mig :)
Min svåger brukar fråga, senast igår, genom min syster naturligtvis eftersom han nog inte kan svara i telefonen. Min syster svarade flåsande igår efter att stort antal signaler, då stod han och tittade på telefonen och sa: det är till dig (hon satt på toan). Ja, ja, men han brukar alltså genom henne fråga om jag har "hittat" nån. Jag var under min pågående separation ner till min syster och hennes man en helg och det blev ju naturligtvis mycket prat om relationer och livet i sig. Jag delgav då mina känslor och jag var i ett väldigt känslosamt tillstånd då av naturliga skäl. Men det att jag nog alltid har känt att livet kan vara så mycket mer, att det har så mycket mer att ge - och det är jag själv som väljer. Inte någon annan kan säga vad jag ska göra med mitt liv, göra mina val. De måste jag göra själva. Att det kan vara så mycket mer överhuvudtaget, men om man är nöjd och tillfreds med sitt arbete och känner att det är utvecklande, stimulerande, intressant (och gärna högavlönat också :)) och om man därutöver lever i en relation där man är en egen individ och har sin integritet men ändå kan känna en stor samhörighet med den man lever med så tror jag att det finns stora chanser att känna sig tillfreds och lycklig. Att kunna känna en stor samhörighet, att kunna utvecklas tillsammans, att vara intresserade av varandra och att visa respekt tror jag kan leda till djupa känslor som kan bestå även efter många år tillsammans. Det finns ju faktiskt gamla par som är bevis på det, även om de är få.
Nåväl, tillbaks till den helgen då jag kände mig illa till mods på min tågresa hem. Jag kände mig nästan dumförklarad, hånad, då jag hade så stora förväntningar på att få "min" stora kärlek. Varför skulle jag behöva lämna min dåvarande, behöva ge upp "vår" familj? Vi hade det "väl" bra, han var väl snäll. Ja, absolut! Men det handlar inte om det! Var och en gör sitt eget val och huvudsaken att var och en är nöjd med det. Idag har jag kommit så långt så att jag inte blir illa berörd av andras ifrågasättande, jag känner mig stark och trygg i mig själv, något som jag alltid inte har känt. Jag har många gånger varit väldigt liten, många gånger förminskat mig själv. Det gör jag inte idag. Och JA, jag har hittat den stora kärleken. Vid snart 50 års ålder. Kärleken till mig själv, till andra människor och till livet och det är bara så helt fantastiskt!
Jag kritiserar inte andras tankar och val, pratade med en kompis senast igår och då kom det igen; Ja, men man har det väl bra! Vi skrattade åt detta bägge två då jag ändå var tvungen att delge min syn på saken. Ganska många säger ju faktiskt; Ja, men man har det väl bra, ändå. Och jag vet, jag har även tänkt och sagt så, många, många gånger. Men idag, en sak är jag jätteglad över, det bästa jag faktiskt gjort för mig själv: att ha brytit upp från mina två relationer. Absolut inget negativt över mina ex, inte alls, jag ser de som medresenärer på min resa. Tyvärr hade vi inte samma resmål och jag var tvungen att fortsätta min resa utan dom. De gav mig i alla fall mina underbara barn, som jag älskar jättemycket, tack! Och vi hade det "väl" ändå bra ibland, men jag hade inte kunnat gjort annorlunda. Jag hade inte kunnat stannat kvar. Då hade jag idag varit död, själsligt! Nu, när min dotter är mitt uppe i en separation så är jag glad för hennes skull. Även för hans skull. För att det ger dem en chans att bli gladare och lyckligare. Jag tror nog att jag har känt av detta länge, men har tänkt som så; att de kanske är nöjda och det är ju huvudsaken. Men, så var det inte. De var inte nöjda och varför då stanna kvar? Inte för barnens skull, nej, som vuxen och förälder har man ansvar att må så bra som möjligt och att försöka vara lycklig (Lennart Matikainen, "Bara kärlek"). Vilka barn mår bra om ens föräldrar inte mår bra? Jag vet med egen och lång erfarenhet hur mycket energi det gick till den "mindre bra" relationen. Hur trött och sur jag var många gånger och barnen fick ju sitt, naturligtvis, tyvärr. Förlåt! Jag har alltid älskat er, tvivla inte på det.
Men tillbaks till min dotter då, visst är det tråkigt när förhållanden inte håller och allra helst när det finns barn med i bilden. Men, barnen finns kvar och om det är möjligt kan man fortsätta umgås och kanske bli bra vänner i stället. Man har ju mycket gemensamt och behöver nu inte irritera sig på den andre. Även om jag känner glädje för deras skull, för att det ger dem nya möjligheter så betyder ju inte det att det ej påverkar eller berör mig. Mina tårar kom när jag delgav mina åsikter till min svärson, talade om att han ändå alltid skulle tillhöra familjen och att jag aldrig har haft något emot honom, jag tycker faktiskt om honom, något som jag tror han uppskattade att få höra. Så många gånger som det aldrig sägs något, många som aldrig låtsas om saker och ting. Pratar man inte om det så finns det inte. Jag är uppvuxen så - svårt att tänka där jag är idag :)
Jag är glad för min dotters skull, för min svärsons, jag är så glad för min kära vänninas skull som har hittat en man som verkar vara det bästa som har hänt henne - det är hon verkligen värd och jag är jätteglad för min egen skull; att jag är den jag är idag och att jag står där jag står.
Vad är kärlek? Vad är meningen med livet? Att få lära sig att känna kärlek och vara lycklig? Ja, jag vet inte men jag tror det i alla fall. Sen är det upp till var och en att fastställa kriterierna för det och upp till var och en att göra sina egna val.
Mats, en gammal bekant, frågade mig för ett tag sen om jag inte saknade någon, saknade kärlek? Jovisst, svarade jag, visst kan jag sakna det, men talade om för han att den bästa relation jag haft är den två och ett halvt år långa relationen med mig själv. Det har verkligen gett mig möjlighet att få lära känna mig själv, vem jag är och vad jag behöver. Detta var något förvånande för han, han är dock nog den enda i min bekantskapskrets för tillfället som jag tror mig se vara lycklig och tillfreds i sitt förhållande. Nu idag, några veckor senare så har jag kommit på att jag inte saknar kärleken för den har jag ju redan, inom mig. Men visst saknar jag någon att känna en stor samhörighet och värme med, men när tiden är mogen är jag övertygad att han kommer nerramlandes :) Och då ska jag ringa och meddela min käre svåger det ;) (var inte orolig kära syrran, jag tycker om din man ;) ) 
