Mycket tankar
Ja, det är väl inte så konstigt om många tankar om det ena och det andra dyker upp just nu. Varför det är som det är, kan man göra något, vad . . . .
Läser ju ni om global socialpolitik och dessutom läste jag innan min resa till Boliva om deras lands socialpolitik och varför de är så fattiga. Alla föreläsningar handlar om hur det är i olika länder och om frivilliga och olika organisationer arbetar för att de fattiga ska få en någorlunda dräglig tillvaro. Man får sig en riktig tankeställare!
Men vad kan man och vad ska man göra för att kunna hjälpa? Och kan man det? När man vet att om jag skänker pengar, att så mycket av dessa går till administrativa avgifter och hur mycket kan man egentligen lita på dessa hjälporganisationer? Skänker man då pengar direkt till den fattiga människan på plats, vad gör den med pengarna? Köper mat, eller? Dessutom finns det ett organiserat tiggeri som jag aldrig haft en aning om.
Visst skulle jag kunna avvara lite av mitt om jag visste att det verkligen hjälpte någon. Men om då de som har såna enorma tillgångar skulle kunna göra något, de kanske de gör - det vet jag inte, men då skulle det handla om så mycket mer. Jag har fått siffror på att 2% av världens befolkning äger 50%, detta är ju verkligen sjukt!
Den svenska välfärden, vi har det jättebra jämfört med många andra länder men vi har ändock människor i vårt land som har sina problem med arbetslöshet, utsatta grupper och barn som lever under dåliga förhållanden. Men det känns som här har vi ändå ett socialt skyddsnät som ska underlätta för dessa. Men alla gånger fungerar det ju inte alltid som man önskar att det skulle göra. Jag tror inte att det går att fånga upp allt, eller alla. Det målet kommer nog aldrig att nås. Jag bidrar till biståndet med en liten del av min skatt, men får veta att bistånd betalas för det mesta ut till länder där det finns något av intresse. Att bistånd ofta är villkorat, men varför kan ingen villkora bistånd med utbildning för barnen? Att de får kunskaper för att kunna förbättra sina livsvillkor, hjälp till självhjälp.
Något som de bolivianer jag pratade med tyckte är att de är så måna om varandra. Att de hjälper varandra när det än behövs. Att vem som helst skänker bort en matbit till en annan behövande. Men jag tänker då, hur är deras syn på, och deras hjälp till de fattigaste? Hjälper de dom? De utsatta? Är deras liv värt lika mycket som de mer välställdas? Då tänker jag på oss svenskar, hur ser vi på dom och hur hjälper vi dom?
Behöver jag allt jag har? Behöver jag 20 par strumpor, en hel massa kläder, 15 nagellack, materiella ting som bara är ytliga? Jag fick dåligt samvete när jag inhandlade en handcreme från Lóocitane för 160:- på Miamis taxfree (sådana dyra produkter köper jag i stort sett aldrig). Hur många mål mat till de fattiga har denna summa inte räckt till? Riktigt kräksjuk blev jag också då jag gick förbi fler stora taxfreebutiker där det finns en försäljare för varje fabrikat. Hur riktigt välklädda kvinnor med dyra märkeskläder, högklackat och Gucciväskor står och inhandlar hudvårdsprodukter, kosmetika och parfymer för tusentals kronor. Är de lyckligare? Knappast!
Ja, mycket frågor som det inte går att få några bra svar på men det är i alla fall bra att få en medvetenhet om detta. Men tyvärr, jobbigt också! Vissa stunder önskar jag att jag skulle leva i min lilla bubbla och vara blåögd. Men, så är det ju inte och samtidigt måste jag förhålla mig till detta på så vis att jag kan inte gå och må dåligt över det som jag ändå inte kan påverka. Och något kanske jag ändock kan påverka . . .
Kram
Läser ju ni om global socialpolitik och dessutom läste jag innan min resa till Boliva om deras lands socialpolitik och varför de är så fattiga. Alla föreläsningar handlar om hur det är i olika länder och om frivilliga och olika organisationer arbetar för att de fattiga ska få en någorlunda dräglig tillvaro. Man får sig en riktig tankeställare!
Men vad kan man och vad ska man göra för att kunna hjälpa? Och kan man det? När man vet att om jag skänker pengar, att så mycket av dessa går till administrativa avgifter och hur mycket kan man egentligen lita på dessa hjälporganisationer? Skänker man då pengar direkt till den fattiga människan på plats, vad gör den med pengarna? Köper mat, eller? Dessutom finns det ett organiserat tiggeri som jag aldrig haft en aning om.
Visst skulle jag kunna avvara lite av mitt om jag visste att det verkligen hjälpte någon. Men om då de som har såna enorma tillgångar skulle kunna göra något, de kanske de gör - det vet jag inte, men då skulle det handla om så mycket mer. Jag har fått siffror på att 2% av världens befolkning äger 50%, detta är ju verkligen sjukt!
Den svenska välfärden, vi har det jättebra jämfört med många andra länder men vi har ändock människor i vårt land som har sina problem med arbetslöshet, utsatta grupper och barn som lever under dåliga förhållanden. Men det känns som här har vi ändå ett socialt skyddsnät som ska underlätta för dessa. Men alla gånger fungerar det ju inte alltid som man önskar att det skulle göra. Jag tror inte att det går att fånga upp allt, eller alla. Det målet kommer nog aldrig att nås. Jag bidrar till biståndet med en liten del av min skatt, men får veta att bistånd betalas för det mesta ut till länder där det finns något av intresse. Att bistånd ofta är villkorat, men varför kan ingen villkora bistånd med utbildning för barnen? Att de får kunskaper för att kunna förbättra sina livsvillkor, hjälp till självhjälp.
Något som de bolivianer jag pratade med tyckte är att de är så måna om varandra. Att de hjälper varandra när det än behövs. Att vem som helst skänker bort en matbit till en annan behövande. Men jag tänker då, hur är deras syn på, och deras hjälp till de fattigaste? Hjälper de dom? De utsatta? Är deras liv värt lika mycket som de mer välställdas? Då tänker jag på oss svenskar, hur ser vi på dom och hur hjälper vi dom?
Behöver jag allt jag har? Behöver jag 20 par strumpor, en hel massa kläder, 15 nagellack, materiella ting som bara är ytliga? Jag fick dåligt samvete när jag inhandlade en handcreme från Lóocitane för 160:- på Miamis taxfree (sådana dyra produkter köper jag i stort sett aldrig). Hur många mål mat till de fattiga har denna summa inte räckt till? Riktigt kräksjuk blev jag också då jag gick förbi fler stora taxfreebutiker där det finns en försäljare för varje fabrikat. Hur riktigt välklädda kvinnor med dyra märkeskläder, högklackat och Gucciväskor står och inhandlar hudvårdsprodukter, kosmetika och parfymer för tusentals kronor. Är de lyckligare? Knappast!
Ja, mycket frågor som det inte går att få några bra svar på men det är i alla fall bra att få en medvetenhet om detta. Men tyvärr, jobbigt också! Vissa stunder önskar jag att jag skulle leva i min lilla bubbla och vara blåögd. Men, så är det ju inte och samtidigt måste jag förhålla mig till detta på så vis att jag kan inte gå och må dåligt över det som jag ändå inte kan påverka. Och något kanske jag ändock kan påverka . . .
Kram
Kommentarer
Trackback
