Kris och utveckling
Vi hade en bok i någon kurs som hette Kris och utveckling och det tycker jag stämmer så bra.
När jag var ung hade jag en föreställning, uppfattning om att när man blev vuxen (ca 20) så hade man växt klart. Då hade man utvecklats färdigt. När man var 30 så började man bli gammal, och gammal ville jag absolut inte bli för då var livet tråkigt och nästan slut. Döden var jag livrädd för, den var fruktansvärd hade jag på något sätt fått någon uppfattning om och att tala om döden var tabu. Jag hade många existensiella frågor i min barndom som ingen vuxen kunde, ville eller orkade svara på. Jag har haft många funderingar . . .
Idag, vid snart 50, inser jag nu vad fel jag hade i mina uppfattningar. Men någonstans så blev jag ju naturligtvis påverkad av min omgivning. Med vuxna som inte hade valt sina liv, de fick väl vara nöjda med det de hade, hade inte så stora valmöjligheter eller var medvetna om att de hade ett val över huvud taget. Och det ska man inte klandra dem för. Men jag är väldigt glad och tacksam att jag har fått den medvetenheten. Att jag har ett liv, jag har ett val, och jag kan påverka mycket i mitt liv. Och jag kan be, affirmera och styra mina tankar och önskningar som jag önskar att mitt liv ska bli. Att man utvecklas under hela sin livstid, livet är ju inte slut bara man har passerat 30-årsstrecket, snarare tvärtom. Mogna och utvecklas. Viktigt är nog att lära sig att älska sig själv, med alla fel och brister och våga erkänna det. Vi är alla som vi är, vi har vår egen personlighet och det utseende vi har. Vissa saker går det att jobba med, både det yttre och det inre, men varje individ är ju ändock unik. Det går aldrig att förändra någon annan människa, bara sig själv (till viss del), och till störst del så är ju saker och ting beroende på hur jag själv förhåller mig till det. Något som jag har lärt mig att försöka att inte värdera och döma, man kan ju naturligtvis konstatera att det är så, men inte mer. Och genom det kan man spara en hel massa energi.
Acceptera att livet har sina upp- och nergångar. Genom att fundera i sina svackor, vid sina hinder som ibland kan kännas oöverstigliga vad som man själv kan göra åt situationen. Vad jag själv kan göra för att åstadkomma en förändring. Det är sådant man växer av!
Kram
När jag var ung hade jag en föreställning, uppfattning om att när man blev vuxen (ca 20) så hade man växt klart. Då hade man utvecklats färdigt. När man var 30 så började man bli gammal, och gammal ville jag absolut inte bli för då var livet tråkigt och nästan slut. Döden var jag livrädd för, den var fruktansvärd hade jag på något sätt fått någon uppfattning om och att tala om döden var tabu. Jag hade många existensiella frågor i min barndom som ingen vuxen kunde, ville eller orkade svara på. Jag har haft många funderingar . . .
Idag, vid snart 50, inser jag nu vad fel jag hade i mina uppfattningar. Men någonstans så blev jag ju naturligtvis påverkad av min omgivning. Med vuxna som inte hade valt sina liv, de fick väl vara nöjda med det de hade, hade inte så stora valmöjligheter eller var medvetna om att de hade ett val över huvud taget. Och det ska man inte klandra dem för. Men jag är väldigt glad och tacksam att jag har fått den medvetenheten. Att jag har ett liv, jag har ett val, och jag kan påverka mycket i mitt liv. Och jag kan be, affirmera och styra mina tankar och önskningar som jag önskar att mitt liv ska bli. Att man utvecklas under hela sin livstid, livet är ju inte slut bara man har passerat 30-årsstrecket, snarare tvärtom. Mogna och utvecklas. Viktigt är nog att lära sig att älska sig själv, med alla fel och brister och våga erkänna det. Vi är alla som vi är, vi har vår egen personlighet och det utseende vi har. Vissa saker går det att jobba med, både det yttre och det inre, men varje individ är ju ändock unik. Det går aldrig att förändra någon annan människa, bara sig själv (till viss del), och till störst del så är ju saker och ting beroende på hur jag själv förhåller mig till det. Något som jag har lärt mig att försöka att inte värdera och döma, man kan ju naturligtvis konstatera att det är så, men inte mer. Och genom det kan man spara en hel massa energi.
Acceptera att livet har sina upp- och nergångar. Genom att fundera i sina svackor, vid sina hinder som ibland kan kännas oöverstigliga vad som man själv kan göra åt situationen. Vad jag själv kan göra för att åstadkomma en förändring. Det är sådant man växer av!
Kram
Kommentarer
Trackback
