evaanderssons

Ja, livet är fullt av utmaningar. Idag har jag haft en en sådan dag då jag har jobbat med ett par stycken som helst inte skulle jobba där de gör. Då får man ju intala sig själv, fråga sig själv vad jag kan göra. Men det är inte så lätt att inte låta sig bli upprörd av människor som inleder sin arbetsdag med att tala om vad jävla less de är och att de helst inte skulle vilja jobba (där alltså). Och så mycket energi som läggs ner på att samtala om vad som är negativt, inte undra på att dessa stackars människor inte har ork och energi till livet. När det senare kommer befogad kritik från en anhörig så tolkas ju naturligtvis detta till de kritiserades fördel. Sen ska detta naturligtvis också ventileras från alla håll och kanter,  och förutom då den anhörige som smutskastas så ska också cheferna dras in i detta då de anser att det är deras skyldighet att ta upp med de anhöriga vilka rutiner som finns och ska efterföljas. Alla chefer är tydligen bara skit, illojala, egoistiska och konflikträdda. Då får man intala sig:

Det är inte andra som upprör dig, utan du som låter dig uppröras!

Känner att jag gör det bästa, i den position jag är i, att enbart hålla tyst och försöka stänga av, om det naturligtvis inte är nödvändigt att uttala sig förstås. Jag skulle ändå inte komma någon vart med det och skulle inte vinna nåt på det heller. Jag är där bara tillfälligt och får tänka som så att jag gör ett bra jobb med de boende, trots att jag saknar utbildning för det. Tror inte dessa bittra människor alls är medvetna om sitt beteende och tyvärr, så kommer de nog att avsluta sitt liv med att känna sig bittra och besvikna på hur deras liv utvecklade sig :(

Kram