evaanderssons

Ja, nu har vi gått in på den andra delen i vår kurs: Äldre och funktionshindrade. Det är också så intressant. Jag har ju mina funderingar över hur vår syn i samhället är på de äldre. Som att livet och mycket vad som hör därtill är endast till för de unga och vackra. Kanske inte alltid, och man ska absolut inte generallisera!, men den känslan kommer till mig många gånger. Vad människor nästan kan verka vara besatta av ungdom och skönhet. Vad är det som är vackert, vad är det som är betydande? Jag tänker på den gamla tant på mitt extrajobb som jag tycker så mycket om. Gammal, grå och skrynklig, handikappad efter en hjärnblödning och med bara ett bröst efter bröstcancer. Men jag ser skönheten i henne - hennes humor och glädje som lyser igenom, trots de motgångar livet har gett henne. Eller kanske beroende av det? Värme, kärlek . . .

Ja, i alla fall så har jag ju börjat läsa litteraturen i denna kurs och vad hittar jag det första jag gör, i en bok, som jag bara känner att jag måste få delge:

De som inte har någon förmåga att leva väl och lyckligt har svårt att bära varje levnadsålder. Men de som hämtar gott inifrån sig själva kan inte tycka att något är ont som naturens ordning för med sig. Hit hör framför allt ålderdomen, som alla önskar nå men klagar på när de nått: så stor är dumhetens inkonsekvens och galenskap . .

Detta är taget ur en 2000 år gammal skrift, ack så rätt han har denne vise man som har skrivit detta.

Kram